Angelie bor i ett liten enkelt hus i ett av huvudstaden Manilas många slumområden. Huset hon bor i är väldigt litet, inte mycket större än ett normalstort sovrum hos oss i Sverige, där ska hela familjen få plats att göra allt man gör i ett hem, laga mat, leka, läsa läxor, sova, tvätta kläder… I huset finns inte heller mycket av det som vi tycker är självklart som elektricitet, toalett eller vatten.
Angelie tycker att det är ganska okej så länge det inte regnar, då blir hela området som ett stort illaluktande avloppsdike. Vart hon än ska gå måste hon hoppa över små ”sjöar” med stillastående vatten som inte rinner undan eftersom området inte har något avloppssystem som leder undan vattnet. Dessutom blir det väldigt lerigt och halt. Det är också ont om toeletter, en del har utedass, men alla har inte ens det, sen finns det heller ingen sophantering så ni kan ju tänka er hur det ser ut och hur det luktar, är man inte van stinker det nåt förfärligt.

En jättelik parkeringsplats
Filippinerna är ett fantastiskt vackert land, det består av mer än 7 100 öar. De flesta av öarna är små och obebodda trots att det på Filippinerna bor omkring 85 miljoner människor. På den största ön, Luzon, ligger huvudstaden Manila, där bor mer än 14 miljoner människor, fem miljoner mer än i hela Sverige. Gissa om det är trångt? Trafiken i Manila är hemsk, det är som en stor parkeringsplats som sakta förflyttar sig framåt. För att ta sig fram måste man tuta – hela tiden! Dessutom måste man se upp för alla bussar och taxibilar; de bara kör, svänger utan att blinka och prejar helt enkelt undan andra bilar.

Lever på sopor
Men det är inget som Angelie behöver tänka på, i Taytay där hon bor, finns inte så många bilar. De flesta invånarna där har inte råd att ha bil, många har knappt råd med hyra eller mat eftersom arbetena de får är väldigt dåligt betalda.
Angelies pappa arbetar som barberare, ett yrke som knappt finns i Sverige längre. Han har sin arbetsplats på en trottoar strax utanför Taytay. Dagsförtjänsten är inte särskilt stor men han slipper i varje fall att leta sopor, något som många andra i slumområdena livnär sig på. Varje morgon, runt 6, samlas tusentals människor på de stora soptipparna för att leta sopor; glas, papper, plast och metall. Detta säljs sedan till återvinningsfirmor. Pengarna används till att köpa mat. Under en bra dag kan de tjäna mellan 100 och 200 pesos, eller ungefär 16 och 35 kronor.
Förresten är området där Angelies hus är byggt en före detta soptipp som kallades ”Smokey Mountain” eftersom man brände så mycket sopor där att det ständigt steg upp tjock rök från ”berget”.

Skola med tvåskift
Angelie går på Star of Hope academy i Taytay, en av Hoppets Stjärnas tre skolor på Filippinerna. På skolan finns nästan 3 000 elever och för att få plats har man delat upp klasserna så att hälften går på förmiddagen och hälften på eftermiddagen. För de elever som går på förmiddagen blir det väldigt tidiga morgnar, de börjar skolan redan klockan 7. 
För oss kanske Angelies situation inte är så bra men för ett barn från slummen i Manila betyder det oerhört mycket att få gå i skola, att lära sig läsa och skriva… Skolgången är där långt ifrån självklar trots att det på Filippinerna precis som i Sverige är obligatoriskt att gå i skola.
På många platser saknas det skolor, på andra är de skolor som finns privata och mycket dyra och många barn, speciellt om du bor i slummen, registreras inte när de föds, det innebär att ingen skola vet om att de finns.

De flesta av eleverna på Hoppets Stjärnas skola kan gå där tack vare att det finns faddrar i Sverige som betalar deras skolavgifter. Det tycker Angelie är bra, annars hade hon fått stanna hemma eller fått arbeta på soptippen, det hade inte varit kul.

Texter och bilder från Hoppets Stjärna i Filippinerna.
Från just de 1-2007