Texten är hämtad ur boken Kompisprovet av Carolina Lundgren, © Libris förlag 2005
Illustration Jeanette Engqvist

En dag börjar en ny tjej i Karins klass. Jennifer heter hon. Karin vill gärna att Jennifer ska tycka om henne. Jennifer verkar så spännande och har så fina kläder. Och hon är inte rädd för någonting. En dag går de förbi en trädgård med en studsmatta. Jennifer säger att hon känner dem som bor där. Karin vet inte vad hon ska tro…

På vägen hem från skolan går Karin och Jennifer förbi många fina hus med stora trädgårdar. En dag står det en ny, blå studsmatta i en av trädgårdarna som de går förbi. Karin och Jennifer stannar till vid staketet och tittar på den. Studsmattan är liten och rund och ungefär så hög som till Karins knän. Karin skulle gärna vilja ha en sådan studsmatta. Hon tittar med intensiv blick på studsmattan och undrar hur det känns att hoppa där. Man kan hoppa ganska högt på sådana, har hon sett, men hon har själv aldrig fått tillfälle att pröva.
– Jag skulle vilja ha en sådan, säger hon till Jennifer.
– Jag skulle kunna få en om jag ville, säger Jennifer.
Karin suckar. Jennifer får visst allting, tänker hon och blir lite avundsjuk.
– Men de är inte så speciella, tycker jag, säger Jennifer efter en stund. I London finns det mycket större studsmattor än den där.
Karin försöker tänka sig hur stora de måste vara, men hon kan inte riktigt.



– När ska du få din studsmatta? frågar hon.
Kanske kan hon få komma hem till Jennifer och hoppa på den, tänker hon.
Men Jennifer rycker bara på axlarna.
– Jag har sagt till pappa att jag inte vill ha någon, säger hon. Förresten kan vi ju låna deras om vi vill.
Hon pekar in i trädgården där den blåa studsmattan står i all sin glans.
– Det kan vi väl inte, säger Karin. Vi känner ju inte dem som bor här.
– Jo, jag känner dem, säger Jennifer och tittar på brevlådan som hänger bredvid grinden.
På brevlådan sitter en skylt med namnet Nilsson tydligt skrivet.
– Det är Nilssons som bor här, säger Jennifer. Jag känner dem.
Karin vet inte vad hon ska tro. Jennifer har aldrig förut sagt någonting om att hon känner Nilssons. Och Jennifer och hon har ju gått förbi här varje dag.
– Hur känner du dem? frågar hon.
– Tror du inte på mig? frågar Jennifer snabbt tillbaka och tittar på Karin med intensiv blick.
Karin slår ner blicken. Hon vet verkligen inte vad hon ska tänka.
– Jo, men jag undrar hur du har lärt känna dem, säger hon lite tystare.
– Jag går på dans tillsammans med dem, säger Jennifer.
Och Jennifer har talat om sin dans förut. Så det är kanske sant då, tänker Karin.
– Kom, säger Jennifer och öppnar grinden.
Hon tar ett steg in och vänder sig mot Karin. Men Karin vill inte riktigt. Fast hon vill förstås väldigt gärna få hoppa på studsmattan. Hon tittar mot det stora huset. Det ser mörkt ut i alla fönster och det är alldeles tyst i trädgården. Bara fågelsången hörs, och bruset av trafiken från stora vägen lite längre bort. Inte någon människa syns till. Men Karin tvekar ändå.
– Är du säker på att vi får låna deras studsmatta, då? frågar hon.
– Javisst, säger Jennifer självsäkert och går ytterligare ett par steg in på grusgången. De har sagt att jag får komma förbi när jag vill.
– Även om de inte är hemma? frågar Karin.
– Ja, det är klart, säger Jennifer.
Hon vänder tillbaka ett par steg och tar tag i Karins arm och rycker lite.
– Kom nu då, säger hon.

Karin följer med in på tomten. Jennifer går med bestämda steg rakt fram till studsmattan.
– Nu ska här hoppas, säger hon och kliver upp.
Karin står kvar nedanför mattan. Hon ser sig omkring. Hon tycker inte att det känns riktigt bra att stå inne på gården hos några hon inte känner och aldrig har träffat. Även om Jennifer känner Nilssons.
Jennifer går ett par prövande steg på studsmattan. Det sviktar väldigt och hon skrattar till.
– Kolla, jag går på månen, säger hon.
Det ser verkligen roligt ut och Karin vill hemskt gärna pröva hon också. Men hon törs inte.
Jennifer börjar hoppa. Hon flyger högt, högre och högre, och skrattar högt också.
– Kom igen, Karin, ropar hon.
Och nu kan inte Karin låta bli längre. När Jennifer hoppar ner på marken, tar Karin ett språng upp på studsmattan. Hon flyger högt upp och åker av från studsmattan med en gång i ett enda stort skutt.
Sedan turas de om att hoppa upp och av på studsmattan. Det är så roligt att Karin nästan glömmer bort att hon inte känner Nilssons. Jennifer och hon hittar på olika konster och tävlingar och leker cirkus.

Mitt i en cirkusföreställning kommer en tant gående på vägen och hon tittar väldigt uppmärksamt på Karin och Jennifer. De slutar att hoppa och står bara stilla, Jennifer på studsmattan och Karin på marken bredvid, och tittar tillbaka. Tanten kommer in genom grinden och ser strängt på flickorna. Hon går rakt fram till studsmattan.
– Vilka är ni? frågar hon.
Karin tycker att hon låter arg.
Hon väntar på att Jennifer ska svara. Men Jennifer är lika tyst som Karin.
– Vad heter ni? frågar tanten igen.
– Karin, säger Karin.
Och då mumlar Jennifer ganska tyst:
– Jennifer.
– Jaha, säger tanten. Nu får du ta och komma ner därifrån.

Karin står med blicken i marken. Jennifer hoppar ner från studsmattan och står också stilla. Karin tycker att det är konstigt att inte Jennifer säger någonting om dansen. Och att inte tanten Nilsson känner igen Jennifer.
Tanten Nilsson är mycket arg. Hon skäller ut flickorna.
– Så här gör man helt enkelt inte, säger hon ilsket. Det här är vår trädgård och vår studsmatta. Man går inte in i någons trädgård och bara tar för sig av det man vill ha. Har inte era föräldrar lärt er det?
– Jo, säger Karin tyst.
Hon känner hur tårarna kommer krypande, men hon anstränger sig för att inte börja gråta. Det svider i ögonen.
Jennifer säger fortfarande ingenting.

När tanten Nilsson har skällt färdigt och fått dem att lova att aldrig göra om det, schasar hon ut dem ur trädgården och stänger grinden. De går ganska snabbt hemåt.
När de har kommit så långt att de inte längre kan se Nilssons hus, frågar
Karin:
– Varför sa du ingenting om dansen?
– Det var nog fel Nilssons, säger Jennifer.