I det lilla afrikanska landet Kongo är det mycket varmt. Istället för att ligga i solstolen gömmer man sig i skuggan och på natten sover man bara med pyjamas. Under 9 månader bodde Gustav Persson i huvudstaden Brazzaville och jobbade på en fotbollsskola för barn mellan 9 och 17 år.

Text: Zandra Hedman
Foto: Gustav Persson & DORIS Diadoulou

Hur lever barnen i Kongo?
– Barnen går i skolan precis som i Sverige, men måste också hjälpa sina föräldrar mycket hemma, till exempel med att sopa gården, tvätta eller krossa sackasackablad i en stor mortel till middagen. Ibland hjälper de även till med att sälja frukt, godis och hemmagjord yoghurt i ett litet stånd som det är vanligt att familjen har utmed gatan. Många föräldrar har inget jobb så det är genom att ha ståndet som familjen får pengar.

Som alla barn leker de mycket, ofta med leksaker de har gjort själva. Nästan varje pojkes största intresse är fotboll. Barnen spelar boll barfota på dammiga gator, ibland med ett knyte av plastpåsar.

Vad gjorde ni på fotbollsskolan?
– Vi började varje träning med att städa. Det finns inte några sopgubbar i Kongo så det mycket skräp överallt. Det kan vara farligt eftersom sjukdomar kan spridas och man kan skära sig.

Sen samlades vi och sjöng sånger som handlade om fred, nej till droger, fotbollsskolans egen sång och några sånger till Gud. I Kongo tror nästan alla på Gud.

– Efter sången gick varje klass till sig. Alla får vara med, det spelar ingen roll om man var tjej eller kille, bra eller dålig på att spela fotboll.
När träningen var slut samlades vi igen och pratade i grupp om ”Fair Play” - hur man ska vara mot varandra på planen, mot sina kompisar och hemma i sin familj.
Efter det var tanken att vi skulle duscha, men vattnet rann bara en enda gång ur kranen efter träningen under tiden jag var där!

Vad var det roligaste med fotbollsskolan?
– Att få träffa barnen, de var så goa och peppade. De lyssnade och var intresserade. Jag tyckte att det var jättekul att bo i en familj också.
Det var häftigt att få afrikanska syskon och föräldrar!